Att tro på sin egen förmåga

Vet ni vad? Jag klarade det! Och vet ni? Jag var ganska jäkla duktig också!

I helgen upptäckte jag att ett av mina gym erbjuder Power Spinning. Coolt! Lät väldigt jobbigt och samtidigt kul. MEN, klassen hade färgen röd, vilket innebar att det var en svår klass. Och då började jag såklart tvivla. Skulle jag verkligen klara ett sådant pass? Är ett sådant pass verkligen för någon som jag? Jag är ju inte speciellt vältränad, inte om man jämför med ... ja - vältränade människor. Ganska mycket erfarenhet av spinning krävdes stod det, hade jag det? Så mycket har jag ju inte spinnat. Men så råkade jag avslöja mina tvivel för min pojkvän som med en underbar självklarhet svarade "Susanna, är det någon som klarar av Powerspinning, så är det du."

Och det gjorde jag. Och det var ett av de roligaste och mest endorfinsprutande pass jag någonsin varit på.

Först kom jag in i spinningsalen. En sal vars like jag aldrig skådat :) Den bestod av monstercyklar! Allt var extremt high tech, jag fattade först inte ens var jag skulle sätta vattenflaskan! Som tur var hade jag en snäll kvinna jämte mig som guidade mig lite.

Allt på cyklarna var digitalt, även motståndet. Först ställde man in längd, vikt, kön och ålder för en någorlunda rättvis kaloriförbrukning. Sedan var det bara att försöka förstå sig på datorskärmen som satt på styret. Den gav så mycket information! Det coolaste var dock ändå en typ av hastighetsmätare som satt längst upp, och som angav om man cyklade i samma fart (RPM?) som instruktören ville att man gjorde. Detta ändrades självklart i och mellan låtarna. Om man cyklade lagom fort blinkade en lampa där det stod "Excellent". Självklart ville man till varje pris hålla sig där! Jag har aldrig trott att jag cyklat tillräckligt fort i spurterna innan, men nu fick jag äntligen en chans att kolla det. Och för det mesta hängde jag med! Wohoo! Och vet ni, för det mesta hade jag dessutom högre motstånd än dem runtomkring mig. Dubbelwohoo!

Det var inte bara cyklarna som gjode mig lycklig dock. Det var hela passet. Instruktören var oerhört peppande och aktiv, och hittade hela tiden på saker för oss att göra. Jag tror inte vi släpptes mer än en vers (typ 20 sek) innan vi skulle byta hastighet, motstånd eller position. Det var så roligt! Och musiken! Han hade lyckats få tag i båda Bengtzing och Perrelli, och ni kan ju gissa vilken kick det gav i de sista backarna. Enkel musik är den bästa att spinna till!

Jag tror att jag satt och log fånigt mest under hela passet, trots att jag var trött. Det var som ni förstår helt fantastiskt. Jag har fått en helt ny bild av hur spinning kan vara. And I never want to go back!

47 min 164/185