tisdag 31 mars 2009

Mitt första möte med Army Training

Tanke i mitt huvud: "Kom igen nu Susanna. Hoppa högre, tryck ifrån med benen. Eh... Vänta lite här. Varför känner jag inte mina ben?" Tittar ner, ser att benen sitter kvar. "Ok Susanna, ingen känsel är väl ändå bättre än smärtsam mjölksyra? Tryck ifrån!"

Army Trainingen började lite lugnt och fint; hopprepshopp med osynligt hopprep. Egentligen inte jobbigt alls, men all nervositet och spänning fick min puls att rusa iväg redan här. Därefter fortsatte "uppvärmningen" med övningar som ner på golvet - armhävning - rulla åt sidan - hoppa upp - börja om, och de där hoppen där man står i armhävningsposition och ska hoppa fram med benet jämte handen. Redan här var pulsen uppe över 80%. Uppvärmningen höll på ett bra tag och jag började fundera på om jag faktiskt skulle bli en av de där personerna som går ut och spyr mitt i passet.

Vi delade upp oss två och två och gjorde mag- och axelövningar (nämnde jag att det var axlar jag tränade i drop set igår...?). Äntligen fick pulsen sjunka lite, men mjölksyran brände och hindrade kroppen från att vila. Olika axelpressar genomfördes, planka med diagonallyft av hand och fot, lösa knytnävsslag i magen på partnern (knasig övning som kändes väldigt konstig att genomföra, men som tog djupt inne i magmuskulaturen).

Parträningen fortsatte. Nu blev det skottkärra, sprint där partnern höll emot och hopp över en hukande partner. Här kände jag gång på gång att nu orkar jag verkligen inte mer. Tror inte jag har upplevt en sådan total utmattning tidigare. När jag sprungit intervaller och liknande har jag varit riktigt slut, men nu använde vi hela kroppen samtidigt och var bara halvvägs genom ett pass där det inte fanns en chans att vila. Visst fanns alternativet att lämna klassen, men jag testar hellre mina gränser än ger upp.

Ordningen på följande övningar är lite luddiga i hjärnan. Vi utförde i alla fall jumping jacks med hantlar i händerna, upphopp, höga knän och liknande. Märkligt var att i övningar som höga knän kunde min kropp äntligen slappna av lite. Kanske berodde det på att detta var övningar som faktiskt var bekanta för min kropp. När jag trodde vi närmade oss slutet av passet skulle vi visst göra 50 armhävningar, följt av 30 tricepsarmhävningar följt av fler armhävningar. Riktigt där är jag inte än kan jag säga, men jag gjorde så många jag orkade, dog lite, och testade igen.

Som final ställde vi oss i en ring med armarna om varandras axlar. Det var dags för oändligt många upphopp. Här gjorde mina lår så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och de var så stela att mina upphopp antagligen såg ganska sorgliga ut. Men det kan jag jobba på, för vet ni vad det konstigaste med den här upplevelsen är? Att jag redan börjat se fram emot nästa veckas pass...

Tid: 55 minuter
Medelpuls: 83%
Maxpuls: 95%

(Skorna var superbekväma och kommer säkert att fungera bra. Benhinnan mådde inte så bra av alla hopp, men jag hoppas att jag genom en grundlig stretch i alla fall kan undvika att problemet förvärras.)

4 kommentarer:

Löpning & Livet sa...

Åh!! Jag sa ju det!! Och så blev jag sugen att gå på ak´s pass för det verkade ju va så många kul övningar som vi inte kört på länge på torsdagarna!

Army Campet nästa?!

Em Löfgren sa...

låter ju helt sjukt jobbigt! men helt underbart härligt på samma gång =)

Susanna sa...

Andréa - Ja, vi går ihop nästa gång! Det var lite jobbigt att göra alla övningar ihop med någon man inte kände. Blir faktiskt lite sugen på det där campet... Kul att vara ute!

Emliscious - En riktigt träffande beskrivning :)

Snorkkis sa...

Verkar verkligt jobbigt, men effektivt. Kul att du ser fram emot nästa pass!