I did it!

Jag sprang ändå! Gott.

Motivationen tröt en hel del och i huvudet hade jag diverse ursäkter till varför jag skulle få stanna hemma. Sova kunde jag inte, har en fantastisk egenskap i sömnsvårigheter när jag vet att tidsschemat är pressat. Och just som jag gick ur lägenheten började det regna.

Det var faktiskt Stieg Larsson som räddade mig. Jag är mitt inne i Män som hatar kvinnor som ljudbok, och har gjort upp med mig själv att jag bara ska lyssna på den när jag går/springer/cyklar. Väldigt motiverande eftersom den är oerhört spännande.

Första tio minutrarna av joggingen gick väldigt segt, och mina vader kändes helt blodfyllda och stela. Sedan släppte det succesivt och till slut hade jag sprunit i klart godkända 38 minuter med puls på 161/187. Jag kortade ner passet lite eftersom jag cyklar så mycket nu (2*25 min till jobbet varje dag).

Nu sitter jag i soffan med en välsmakande återhämtningsdryck gjord på vaniljprotein, banan, fryst mango och mjölk. Mums!