Jag försöker se det positiva

Idag var jag hos en sjukgymnast. Efter klämmande, benböjande och springande var hon ganska säker på att det inte är någonting som är sönder i knäet. Däremot tror hon att jag är rejält svagare i den ömma sidan, och att mina trötta muskler gör att jag springer för stumt vilket ger smärtor lite här och var kring knäet.

Hon tror inte att det är farligt att springa just nu, men vill helst inte att jag gör det innan vi fått fason på styrkan i benet. Spinning och annan träning som inte gör ont funkar fint. Ett par löppass på semestern nu när det inte finns annan träning går också bra. Jag ska till henne igen när jag kommit hem för att gå igenom bra övningar för benen men även för höfterna som hon tyckte jag borde stärka upp.

Så vad lämnar det mig nu? Vid en paus i marathonprogrammet. Är väl egentligen inte hela världen eftersom jag inte har ett fast datum satt då jag ska springa, men är lite dumt då vinterns kyla kan sätta käppar i hjulet. Men skit samma, jag ska stärka upp mitt ben och min kropp och kommer att bli ännu bättre och starkare efteråt (även om jag pga långt uppehåll får hoppa tillbaka någon vecka i programmet, jag överlever, nej - jag blir starkare!).

Idag tränade Andréa och jag enbensstyrka på Göteborgs fräshaste gym. Det kändes gott för själen att göra något som är helrätt för kroppen, istället för att nöta på i löpspåret med ett halvömt knä. Höftböjarna fick även sitt med diverse drag från cablecrossen och det kändes tungt och bra.

Träningspasset avslutades med BodyBalance i en vacker lila sal. Jag känner mig så mentalt stark och fokuserad i mina krigare att jag blir lycklig djupt inne i själen. Nu ska jag skynda vidare till socialiserande med fantastiska människor.