Jag klarade det!

Igår sprang jag en mil. Tio kilometer. Det längsta jag sprungit innan är sex kilometer. Jag har väldigt få förutsättningar för att kunna springa långt. Men jag klarade det!

Veckan spenderas i föräldrahemmet i Småland. Uppsatsen är inlämnad för bedömning hos handledaren, så jag passar på att jobba lite. Dessutom ser jag till att variera min träning en del när jag ändå är här. De vanliga gympassen byts ut mot löpning i skogarna.

Måndag - Backintervaller

Det kan tyckas lite konstigt att springa backintervaller dagen efter ett benpass. Men saken var den att min storebror ändå skulle springa, och jag kunde inte motstå att ha lite sällskap och extra motivation till att springa fort. Efter en kvarts lugn jogg hittade vi till backen där intervallerna skulle utföras. Målet var att komma upp så nära maxpuls som möjligt. Till min förvåning hade jag inte ont av mina stela ben, efter att det fått värmas upp kändes de helt ok. Första gången jag sprang uppför backen kändes det verkligen som att jag flög fram, som att jag var hur snabb som helst. Underbart! Dessutom var pulsen där uppe på 196 (min riktiga maxpuls är cirka 203), very good. Därefter sprangs backen fem gånger till, och varje gång kändes det bra men jobbigt fram till några meter innan krönet. När jag kom dit kändes det som att jag stod still på stället och sprang. Jättejobbigt!

När backen var besegrad och vi varvade ner blev mina ben helt plötsligt stela som stockar. Det gick knappt att böja dem, haha. Jag såg till att stretcha ordentligt, men träningsvärken följande dag blev ändå inte nådig...

Tisdag - vila

Onsdag - Styrka

Onsdagens träning bestod av ett styrkepass. Jag försökte beröra alla muskler utom ben och mage, vilka tränats på söndagen. Dock var jag ganska seg och orkeslös, så passet blev lite halvdant. Dessutom hoppade jag över den inplanerade kvällspromenaden.

Torsdag - Morgonpromenad och Milen

Dagen inleddes vid sextiden med en fantastisk morgonpromenad. Det skulle bli en varm dag, vilket morgonen skvallrade om då dimman låg stilla över ängarna (haha, jag har lyssnat på talböcker hela dagarna på jobbet, har visst ryckts med lite i språket där...). Det är så fint att vara ute i skogen och promenera på sommarmorgonar! Jag gick och njöt hela timmen.

Efter jobbet var det då dags. Jag har aldrig sprungit långt eftersom jag är extremt dålig på att springa. Jag har helt enkelt inte en kropp som fungerar för löpning. Spinning, box, simning - där kan jag dominera, men att löpa smidigt och energisnålt kan jag inte. Dessutom äter jag minimalt med kolhydrater förtillfället, så de depåerna kunde man inte vända sig till vid motgångar. Men jag hade bestämt mig för att testa.

De första kilometrarna gick ok. Jag kände av benhinnorna lite innan jag var helt genomvarm, men sedan gick det över. Jag sprang och lyssnade på min talbok, så jag slapp bli alltför uttråkad, trots att jag sprang på en alltför välbekant tråkig väg. Min plan var att släppa alla prestationskrav på tiden, och bestämma tempo efter pulsen istället. Tanken var att ligga på runt 165 slag. Det gick visst inte. Så fort jag började springa i någorlunda fart låg min puls mellan 175-180. Jag gjorde lite försökt till att jogga saktare, men då hade jag fått gå istället, och det ville jag ju inte. Det var bara att bita ihop och försöka hålla pulsen under 175. När halva sträckan passerat och jag vände var det riktigt jobbigt. Jag hade sprungit i en halvtimme och kroppen började protestera lite smått. Var tvungen att sakta av och gå i ett par minuter. Sedan bestämde jag mig för att bita ihop. Fötterna började göra ont, men det fick gå. De sista kilometrarna gick faktiskt riktigt bra och lätt. Redan då började jag väl bli stolt över att ha sprungit så långt. Helt plötsligt var jag hemma igen. En dryg timme hade gått och jag hade haft 175/195 i puls. Förstår inte hur jag orkade, men oj vad glad jag blev för att det gick. Nu blir det till att pressa tiden =)