onsdag 3 juni 2009

6 km lättdistans (pass 2, vecka 6)

Pass enligt schema:
6 kilometer lättdistans på 41-45 minuter

Känsla innan passet:
Lite rastlös och sugen på att springa, men samtidigt lite trött i benen. Jag har ordentligt med träningsvärk i överkroppen och i rumpan efter gårdagens helstyrkepass.

Min plan:
Jag mätte ut en någorlunda plan enkilometerssträcka på en grusväg och tänkte springa fram och tillbaka på den tre gånger för att få ihop min sträcka. Alla rundor jag har här omkring familjegården innehåller sträckor med löst grus vilket tröttar ut senorna i fötterna ordentligt. Skönt att undvika. Dessutom blev sträckan åtminstone lite mindre kuperad än vad som är vanligt häromkring.

Känsla under passet:
Wohoo! Första kilometern flög jag fram! Pulsen var låg men farten kändes hög. Härlig känsla, som dock inte höll i sig så mycket längre än den första kilometern. Den byttes inte mot någon dålig känsla, men de resterande kilometrarna kändes mer som löpning brukar kännas. Jag försökte att behålla fokus på en bra hållning och en avslappnad löpstil och det kändes bitvis riktigt bra. Så mycket lättare det blir att springa när man lyfter blicken och får in mer luft i lungorna!

Mitt pass:
6 kilometer på 46:30 + 3*80 meter kordinationslopp
Kilometer 1, 7:19 minuter, medelpuls 78%.
Kilometer 2, 7:39 minuter, medelpuls 80%.
Kilometer 3, 7:53 minuter, medelpuls 80%.
Kilometer 4, 7:53 minuter, medelpuls 82%.
Kilometer 5, 7:55 minuter, medelpuls 82%.
Kilometer 6, 8:03 minuter, medelpuls 82%.

Krämpor:
Den hårt packade grusvägen gjorde faktiskt att jag kände av benhinnan ibland, men inte så det gjorde ont. Har slarvat lite med stretchningen det senaste men hoppas skärpa till mig snart!

Inför nästa pass:
Mr S rekomenderar att man ligger på runt 70% på sina långpass. Det känns inte uppnåbart för mig, men jag bör nog försöka ligga runt 75% i alla fall. Frågan är hur sjukt sakta jag kommer att ta mig fram då... Grejen är att här i trakterna finns det ett par fina skogsrundor på runt 6 kilometer, en på 8, och jag skulle kunna springa någon av dessa och lägga till ett par asfaltskilometrar för att komma upp i de 10 som jag ska springa på fredag. Rundorna består dock av fler backar än plana partier, och ofta springer man på stigar fulla av rötter. Jag är lite orolig för att de långsamma kilometertider detta kommer medföra kommer att göra mig nedslagen. Vad jag vill och bör känna på fredag eftermiddag är ju stolthet över att jag sprungit en freaking mil. Tråkigt att man ska hålla på att jämföra sig med andra hela tiden, men jag kan inte hjälpa det.

4 kommentarer:

Andréa sa...

ja men hur många är det som planerar att springa ett marathon alldeles på egen hand?? helt själv utan publik, musik och annat som hjälper till att peppa. du är BÄTTRE än alla andra. Du är grym!!

Erika sa...

Du inspirerar mig att ta tag i löpningen på allvar nu!

Malena sa...

Skit i tiderna! Poängen är ju sträckan i detta fallet! Jag ämnar göra samma sak i helgen och tänker bort tiden. Det är sträckan och möjligen den sammanlagda tiden som räknas. Dvs vara ute och springa lääänge. Och då är det ju bra med höga km-tider :-)

Jag gillar din blogg och du inspirerar mig!

Susanna sa...

Andréa - Tack så mycket underbara du!

Erika - Wow, sånt är så häftigt att höra. Tackar och bockar!!

Malena - Tack så jättejättemycket! Så oerhört skönt att ha underbara bloggläsare som påminner en om vad som är viktigt när man själv tappar fokus. Tack!