torsdag 28 maj 2009

Nedbrytande långpass (pass 3, vecka 5)

Det har börjat bildas ett riktigt snyggt blåmärke på min vad...


Pass enligt schema: 9 kilometer på 64 minuter. 2*2 minuters gång inräknat i tiden.

Känsla innan passet:
Ganska slö i både kropp och sinne, men lite sugen på att känna av hur benhinnan mådde efter tisdagens hemska behandling.

Min plan:
Ok, nu hänger jag inte riktigt med i schemat längre... Ska jag springa lätt distans på runt en halvmil i 7:00-7:30 fart, men nästan en mil i 7:00 fart? Varför? Varför snabbare när jag springer dubbelt så långt? Märkligt.

Känsla under passet:
Segt och tungt och jobbigt, på alla sätt och vis. Tyvärr. Var det inte gluteus som var full av mjölksyra var det benen som stelnade. Var det inte pulsen som rusade iväg var det tempot som var alldeles för lågt. Orken fanns inte där alls. När det i slutet tog mig flera minuter att ta mig förbi en man som var ute och gick rullade tårarna nedför mina kinder och jag kände för att kasta in handduken på hela den här löpgrejen. Det funkar ju inte! Idag sprang jag i runt 8:00 tempo, orken var noll och pulsen var hög. Det är inte rättvist! Ok jag sprang en backig runda men att vissa kilometrar ändå tar 8:30? Inte upplyftande.

Mitt pass:
8 kilometer på 63 minuter
Kilometer 1, 7:10 minuter, medelpuls 76%
Kilometer 2, 7:33 minuter, medelpuls 80%
Kilometer 3, 8:26 minuter, medelpuls 82%
Kilometer 4, 8:28 minuter, medelpuls 82%
Kilometer 5, 7:36 minuter, medelpuls 81%
Kilometer 6, 8:26 minuter, medelpuls 81%
Kilometer 7, 8:29 minuter, medelpuls 81%
Kilometer 8, 7:43 minuter, medelpuls 81%

Krämpor: Kände ingen smärta i benhinnan varken under passet eller nu efteråt. Vilken seger...

Inför nästa pass: Nu blir det inte löpning igen förrän på måndag. Imorgon och söndag väntar styrka (blev lite kansig träningsplanering denna veckan eftersom jag kommer att resa runt en del).

För övrigt inleddes i förmiddags en liten semesterperiod på runt två veckor. Imorgon bär det av till Skåne och efter helgen åker vi till Småland. Ska bli underbart att få strosa omkring i naturen flera dagar i rad, speciellt nu när vädret verkar bli så fint.

8 kommentarer:

Sara (Träningsglädje) sa...

kasta inte in handduken sus! vissa pass känns sega och that's the way it is. tyvärr. fortsätt kämpa, det kommer bli lättare - och du kommer bli snabbare!

Sofia sa...

Tjo! Vet du, jag känner en tjej som för ett år sen hade som ett stort mål att springa en runda förbi ett hus. Som i februari 2009 sprang 13,7 km i 7,20 tempo. Som gjort massa framsteg. Skulle inte tro det kastas in nån handduk idag!! Kram!

Sofy sa...

Oj vad du springer gums! härligt att se! Det blir lättare och lättare ska du veta, häng i bara!

Löpning & Livet sa...

nu tar vi det lite lugnt här! här ska inte ges upp!!

när jag kommer hem tar vi en runda tillsammans, jag är bra på pepp! :)

du är bra, du är stark och du kan!

Susanna sa...

Tack så mycket för allt ert peppande tjejer! Det är skönt att ha folk som håller på en :) Och jag ska inte ge upp, det bara kändes så sjukt motigt. Hoppas på ett fantastiskt pass i nästa vecka så jag glömmer det här!

carro sa...

Aha, var det Naprapat-Patrik du var hos *L*. Tänkte faktiskt: "synd att hon inte fortsatte hos honom. Han är ju bäst...", typ.
Var där idag oxå och fick stötvågor. Inte fullt så smärtsamt (läs: inte lika länge).

Jag tycker du är helt grym. En riktig fighter:).
Alltså, du sprnger inte så fort(ännu). Men det är det som är coolt. Du står för det, och kämpar vidare. Mörkar inga siffror osv. Står över den där tidshetsen som finns i bloggvärlden.
På återseende;-)

Dessi sa...

Om det är till nån tröst kan jag vara preciiiis lika långsam! Om jag ska ligga i pulszon 3 (som jag gjorde häromveckan) så ligger mina kilometertider på 8:50. Det tog mig 45 min att komma 5 km. Jag tyckte det var oerhört kämpigt och jobbigt.. Kasta inte inte in handduken! Nästa pass kommer gå bättre och vet du? Det är vid motgångarna som vinnarna drar ifrån förlorarna! :)

Susanna sa...

Carro - Nej har man väl gått dit kommer man tillbaka. Han är ganska underhållande också, när jag berättade om mina marathonplaner sa han "ja just det, nu kommer jag ihåg, du är ju lite speciell ja". Haha!
Tack så jättemycket för kommentaren om kilometertiderna och inställningen, om man ser det på det sättet blir det mycket lättare att fortsätta. Det finns säkert många vanliga tjejer som springer i den takten bara det att de inte bloggar, så det kanske kan få fler att börja träna och våga vara stolta över prestationen i att springa. Jag ska hålla ut! :)

Dessi: Ja det känns ju så men det är nog för att man jämför sig med dem som faktiskt har sprungit i flera år. Det har ju de flesta som bloggar. Vi som nyss börjat kanske borde vara stolta över att vi springer istället för att bli ledsna över tiderna, jag ska försööka tänka lite så, ibland iaf :) Vi är superduktiga!