8 heta kilometrar

Trots gårdagens extrema värme ville jag springa, och jag hade inte tillfälle att göra det på morgonen. Klockan tre fick jag ge mig iväg. Då var det 26 grader i skuggan. Jag sprang i solen.

Jag hade höftat lite på kartan och sett hur långt jag skulle springa på skogsvägarna för att få ihop mellan 8 och 9 kilometer. Det är lite tråkigt att ta tid på dessa sträckor dock, eftersom de är riktigt kuperade och ojämna (rötter och stenar på stigarna). Men jag ville inte testa milen på asfalt igen eftersom jag haft ordentliga känningar i benhinnorna. Dock hittade jag någon form av liniment hemma som jag masserade in på benhinnorna innan jag sprang iväg. Det värmde gott.

De första två kilometrarna gick hur bra som helst. Jag äter en lite mer normal mängd kolhydrater nu, och det är fantastiskt vilken ork man får då! Jag sprang snabbt och lätt, fast ändå med ganska låg puls. Sedan kom jag in i solen. Då kom huvudvärken. Pulsen steg och huvudet bankade. Munnen var kruttorr och jag var klistrig ända ut på läpparna.

Jag försökte att tänka att jag faktiskt bara skulle genomlida knappt en fjärdedel av sträckan marathonlöparna sprang samtidigt. Men det hjälpte tyvärr inte. Steget blev tyngre och flåset värre. Jag bestämde mig för att vända efter fyra kilometer, för det kändes som det enda rätta att göra då kroppen var så död. Vissa partier och vissa backar fick jag gå på hemvägen. Men jag tog mig hem i alla fall...

Några timmar senare verkade som om kroppen inte kunde få nog med mat eller vatten. Jag drack så mycket jag orkade, och åt flera gånger. Ändå var jag lite trött och hade lite huvudvärk. Jag antar att det tog mer på kroppen än jag trott att springa i en sådan värme. Men det var skönt att känna att det bortsett från värmen kändes så bra att springa. Och det allra bästa var att jag för första gången sedan jag började springa oftare inte fick ont i benhinnorna. Liniment rules!