I måndags sprang jag längs medelhavets strand i 30 gradig värme. Igår sprang jag i en blöt svensk barrskog där temperaturen låg runt 15 grader. Båda turerna var underbara, men gårdagens var den första runda jag mer eller mindre hela tiden sprang i eufori.
Fartlek stod på schemat, och tanken var 10 minuters intervaller i olika pulszoner. Den första skulle vara 10 minuters lugn jogging, vilket har brukat resultera i att min puls skenar upp och stabiliserar sig runt 160 (med en max på 203). Jag är ju som bekant inte speciellt bra på att springa, och min kropp protesterar med sina pulsökningar så fort jag funderar på att ens ta mig framåt...
Igår var det annorlunda. Jag var uppfylld av ett stort lugn. Jag befann mig i en underbart stilla regendoftande skog, och jag njöt av varje sekund jag var där. Uppvärmningen startade, och jag glömde snart bort mig och upptäckte att jag sprang i mitt vanliga "vara ute och jogga tempo". Kastade en blick mot pulsklockan och förväntade mig se siffror uppåt 165, men upptäckte att pulsen i själva verket låg mellan 145 och 150, trots att jag sprang fort! Konstigt men väldigt häftigt.
När tio minuter var avklarade med lugn puls startade jag fartleksschemat jag gjort upp i huvudet:
10 min på ca 160 slag/minut (78 % av max)
10 min på ca 172 slag/minut (85 % av max)
5 min på ca 165 slag/minut (81 % av max)
10 min på ca 172 slag/minut (85 % av max)
5 min på ca 165 slag/minut (81 % av max)
10 min på ca 160 slag/minut (78 % av max)
När jag skulle öka till 160 slag/min märkte jag att jag kunde springa hur fort som helst innan jag nådde dit, och det var inte ens jobbigt! I samband med att jag skulle höja till 172 slag/min passerade jag min chefs hus (ja, han bor där ute i skogen) och då sprang jag så fort att jag inte ens behövde springa snabbare förbi huset för att visa hur duktig jag är (!).
Det var helt fantastiskt att inse hur fort jag kunde springa då jag höll pulsen runt 170. Jag tror aldrig att jag har sprungit så snabbt! Jag kände mig jättesnabb och jätteduktig, och det var jobbigt på ett väldigt skönt sätt. När jag skulle ner till 160 igen sprang jag i ren njutning, och drog långa djupa andetag av den friska luften.
Det känns så bra att springa! Det känns i hela kroppen att man har ansträngt sig, och ansträngt mig hade jag - pulsklockan (som man iof inte ska ta på alltför stort allvar) visade på 1200 förbrända kalorier.
Löpningen har mig i ett starkt grepp.
4 kommentarer:
Hahah jag visste väl det!! :D Då kan vi väl springa tillsammans nån dag? En lugn tur runt stora delsjön (där är det jättefint, men lite backigt) eller 8:an i skatås som är lite tråkig men flack och bra när man ska prata :)
Det räcker med ett ord: Underbart! (eller två då) Grattis!
Ja, men visst är det!!! :D
Andréa - Du, jag har inte riktigt kommit så långt att jag kan springa och prata samtidigt ;) Men vi kan springa ihop först och prata sen! Det vore skoj med sällskap, särskilt eftersom jag inte hittar så bra där än. Jag är kvar i småland tills på fredag, och sen jobbar jag fre-sön. Men veckan efter är jag ledig måndag och onsdag har jag för mig, skulle det passa dig att träffas någon av de dagarna?
Sofy - Tack tack =)
Felicitas - Ja, det är verkligen det!!
Skicka en kommentar