Häromnatten drömde jag att jag skulle springa ett marathon. I drömmen vaknade jag plötsligt upp en dag och konstaterade ganska likgiltigt att "Ja just det, det var idag jag skulle springa marathon ja". Jag började fixa med alla praktiska saker som skulle behövas; skavsårsplåster, vätskebälte, bekväma kläder och energi, men jag kände ingen som helst nervositet. Saken var den att jag inte alls funderade över själva tävlingsmomentet i loppet. Antagligen hade jag lika stor insikt kring hurdana tider jag skulle kunna prestera under ett marathon i drömmen som jag har i verkligheten - jag är helt enkelt inte byggd som en marathonlöpare (och har det lyckligtvis heller inte som något fysiskt ideal).
Nej, i drömmen fokuserade jag på något annat. På resan. Det pirrade i magen när jag tänkte på hur det skulle kännas att springa i fem hela timmar. Jag såg fram emot att nöta på i ett behagligt tempo och känna efter. Tänk hur mycket man hinner tänka och känna under ett marathon! Tänk vilken mental resa man måste genomgå. Tänk vilken styrka man uppbådar.
Om jag någon gång skulle springa ett marathon skulle det vara just därför, för den mentala resan. Tänk hur mycket det skulle ge en som människa.
3 kommentarer:
Inte ens pyttepyttelite tävlig? du är rolig du.. :D men jag ska försöka tänka så när det känns som värst.. att jag gör en mental resa och inte alls tävlar (visserligen mot mig själv, men ändå tävlar):)
Konstigt vart drömmarna kan leda en. Skulle vara intressant med en analys av proffs ibland.
Andréa - Neej det lockar liksom inte. Jag vill springa själv i skogen och tänka. Så får du springa med lite då och då och ge mig dricka :D Visst är det ett bra sätt att tänka när det blir tungt :)
Snorkfröken S - Ja, nu sitter jag plötsligt här och funderar över marathon fast jag aldrig gjort det tidigare. Märkligt.
Skicka en kommentar