Första löpningen

Den första riktiga joggingturen på ett par månader gick av stapeln idag. Det blev 43 minuter av omväxlande lycka och protester.

Idag var det då dags att testa foten. Det var dags att testa konditionen också för den delen, eftersom det varit svårt att få till bra konditionspass med en skadad fot.

Jag väntade till eftermiddagen med att springa eftersom jag ville hinna få i mig ordentligt med mat och vatten innan passet. Dessvärre hann det bli 20 grader varmt också, men det är smällar man får ta.

Efter 5 minuters uppvärmning var det dags att börja jogga försiktig. Det gick oerhört trögt! Hela kroppen kändes seg och skrek ut protester kring vad jag var på väg att ta mig för. Under de första tio minutrarna gjorde allt ont. Allt utom den skadade foten :) Var det inte knän som ömmade var det axlarna som var stela. Och var det inte den ena fotleden var det den andra hålfoten. Sådär höll det på tills jag plötsligt insåg att det gått ett tag utan några krämpor. Gott! Då började det vända.

En sak var dum, jag hade bara smala inneskor med mig, och de var för ostabila för att kunna springa bra inne i skogen med. Rundan jag sprang innehöll 3 km skogsvägar och stigar, vissa fulla med rötter och ris. När jag väl kom ut på större vägar kunde jag slappna av mer i fötterna och hålfötterna slutade dessutom att kännas stela (jag har haft lite liknande träningsvärk i dem sedan gången i lördags).

Hela tiden lyssnade jag på min ljudbok och levde mig in i den. Det var väldigt kul och effektivt. Jag har svårt att springa till musik då jag ska springa länge i samma takt för då känns det som jag kommer i otakt med min egen springtakt.

Jag försökte också att lägga mig till med lite tips jag snappat upp genom alla bloggar. "Spring med armarna", "Skjut ifrån" "Landa rakt under kroppen" och så vidare. Det kändes väldigt bra, det kändes faktiskt som om min teknik förbättrades lite. Allt flöt på bra.

Väl ute på asfaltsväg ökade jag tempot. Planen var från början att ligga på 165-170 i puls genom hela passet, men allt kändes så bra att jag ökade. De sista tre kilometrarna försökte jag att inte kolla på klockan för mycket, men pulsen kontrollerades ibland och låg på runt 185 (90% av max, om man räknar 185/max). Konditionen kändes hur bra som helst, och jag kunde tugga på i det tempot de sista två kilometrarna. Jag kände mig stark och snabb och allt var underbart. Väldigt mycket värme strålade förvisso från asfalten, men ibland kom svalkande vindpustar.

På 43,30 kom jag i mål. Jag tror att det snabbaste jag sprungit rundan på är 42,50. En riktigt bra tid med tanke på uppehållet alltså! Jag är hur nöjd som helst!!

När jag väl saktade av utanför huset snurrade det till lite. Jag fick ta pyttesmå steg över vägen för att känna att jag hade kontroll över kroppen. En sådan ansträngning i en sådan värme var väl kanske inte så smart. Så jag stapplade in och sänkte en liter vatten, protein och en apelsin innan jag lade mig i skuggan och strechade.

Det är inte mycket i livet som slår en strech på en skuggig gräsmatta i landsbygdens totala stillhet.