Ni som följer mig här har säkert märk hur glad jag har blivit i min cirkelträning. Den är rolig, tuff och den får mig att känna mig stark, inifrån och ut. Efter att ha tränat den i nästan en månad är dock få övningar nya för kroppen, och plötsligt blir det inte riktigt sådär superjobbigt längre.
Jag vill fortsätta med min cirkelträning i evigheter eftersom den ger mig så mycket, men jag behöver ytterligare en utmaning. Dags att ta tag i träningsformen som jag vet kommer att ge "träningsvärk" och "spyjobbigt" en ny innebörd, Army Training.
Ja, jag fruktar denna träningsform.
Det kommer att vara hur jobbigt som helst. Men någonstans mitt i denna rädsla ser jag fram emot upplevelsen, att gå dit och veta att jag kommer att tvingas ta ut mig helt.
Det enda jag bävar inför är parövningar med okända människor, att inte vara stark nog för dessa i början och därför känna mig dålig. Jag ska göra allt jag kan för att inte tänka så, man börjar alltid någonstans ifrån och så är det för alla i olika utsträckning. Om man är dålig i början ser man framsteg snabbare! :)
Idag var det premiär. Tryggt nog hade jag Armyexperten vid min sida och tack vare henne fick jag massvis med pepp och stöd och orkade hålla ut det där sista, TACK! Passande nog är det också fokus på bålstyrka på armyn nu, antagligen den minst ansträngande armyformen.
Varje gång instruktören presenterade en övning tänkte jag "Phew, det där ser ju ändå inte så dödsjobbigt ut" och blev lite lugn... tills jag inledde övningen. Allt var jobbigt, från att stå i omvänd planka till att hålla i stången då Andréa gjorde hängande rodd. Detta skulle kunna få mig att börja tänka negativa tankar, men tack och lov har jag i och med cirkelträningen verkligen fått bevis för att kroppen och nervsystemet behöver ett par gånger på sig att få ihop nya övningar, och under den här perioden är allt jobbigt. Så kommer det att vara några gånger nu. (Och när det väl lagt sig kommer jag kunna göra övningarna lite tyngre, och ansträngningsgraden kommer antagligen att vara konstant, haha.)
Jag väntar med spänning på träningsvärken imorgon, förhoppningsvis sitter den nästintill överallt i min kropp. Ett härligt lugn blandas med lite kvardröjande mjölksyra när jag sitter här vid datorn, fullt övertygad om att Armyn kommer att ge mig så mycket.
Wait 'till you see my smile.




