Suverän Susanna-hastighet på premiärjogg

Jag är så glad! Jag joggade just två kilometer på asfalt utan en tillstymmelse till smärta i benhinnorna!! Och lite snabbt dessutom!

Ont gjorde det förresten ingenstans, men lite trött blev jag i vissa senor vid vristerna. Inte så konstigt om de nu får anstränga sig på ett helt nytt sätt. Jag lade upp mitt lilla testpass så att jag först promenerade en kilometer, sedan joggade två och promenerade ytterligare en. Redan då jag började promenera med inläggen kändes det helt ovant men bra. Speciellt min högerfot vill vrida sig och det ville den då den var i luften nu också, men så fort den tog i marken tvingade inläggen den till en mer korrekt bana. Det kändes som om jag gick väldigt... rakt. Fötterna pekade rakt fram och balansen mellan in och utsida på fötterna var perfekt. Coolt!

Efter en kilometer började vi alltså jogga (ja, jag lurade faktiskt med sambon!). Planen var att jogga riktigt sakta och bara känna efter, så det gjorde vi. Jag hade en puls på strax under 75% av max. Och så råkar jag snegla på klockan och upptäcker plötsligt att vi springer i ett tempo på strax över 6min/km. WOW!

Här har jag sprungit och sprungit i skogen i över ett år nu, och blivit helt nedslagen varje gång jag mätt en sträcka och räknat ut tempo. Varit övertygad om att jag aldrig kommer att kunna springa med en fart som jag skulle våga tala om för någon. För det har gått sakta i skogen. Ofta ungefär lika sakta som jag skulle kunnat gå sträckan. Men så gör jag en testrunda på asfalt som är menad att gå riktigt sakta, och så springer jag nästan i 6-tempo. 6-tempo som markerar den där drömgränsen som innebär att milen kan passeras på exakt en timme, och detta gör jag med låg puls. Hur coolt som helst!!

Snacka om att jag älskar flacka asfaltsvägar nu alltså. Helt överlycklig!