4 timmars löpning (Bohusleden extended version/marathonpass 3, vecka 13)

Igår natt vaknade jag flera gånger och inbillade mig att jag var på väg att bli sjuk. Min kropp fungerar ofta så; när jag ser fram emot något eller är nervös ser den till att stirra upp mig ytterligare genom en öm hals och en stressad puls. Tror dock inte det låg speciellt mycket bakom känslan den här gången heller.

Jag steg upp tidigt i lördags och försökte få i mig en ordentlig frukost men kunde bara äta halva. Blev jättemätt och sprang mest omkring och fixade saker (bland annat med min nya fina ryggsäck!).

Vid halv tolv sprang vi iväg. Jag fick liksom tidigare i veckan känna på hur mysigt det är att springa i grupp. Jag gillar det verkligen! Det är något tryggt med att springa omgiven av människor och tiden går så mycket snabbare när man kan lyssna till folk som småpratar. Jag var till mitt stora förtret inte en av dem som kunde prata, jag hade så gärna pratat med de härliga människorna jag sprang ihop med men min ansträngningsgrad var för hög. Trots att gruppen saktade in ordentligt sprang jag den första timmen med en puls kring 90% av max. Inte så bekvämt.

Efter den där första timmens sjukt höga puls pratade jag mig själv tillrätta på skarpen och saktade in tempot. Bestämde med gruppen att de kunde springa på lite men vänta in mig (och Sara som gulligt nog sprang med mig hela tiden) lite då och då. Det funkade perfekt. Vägen var helt galet backig och de branta sluttningarna gjorde att det gick riktigt sakta både uppför och nerför, men naturen var trots sina onda backar väldigt vacker och det var underbart att passera genom alla typer av skogar, korsa ledningsgator där sikten var kilomterlång och det var väldigt coolt att få springa på berghällar.

Ett par timmar in i löpningen började min kropp slappna av lite och ansträngningskänslan var inte längre lika hög. Oerhört skönt! Sara och jag fick sällskap av både River, Kent och Andréa och vissa sträckor sprang vi ihop hela gruppen. Det var jättekul! Dessutom höll vi ett tempo som var bekvämt så min kropp skickade ut ordentligt med härliga lyckosignaler som tack :)

Väl framme i Skatås efter en evighet stod klockan på 24 kilometer. Ville gärna upp till 25 så Andréa, Rena och jag sprang en kilomter till. En seg och lång sådan, men plötsligt slog klockan om och jag hade nått mitt mål. Underbart!

Jag är så oerhört nöjd över att ha klarat detta. Sprungit dubbelt så långt som jag någonsin sprungit och dessutom i extrem terräng. Benhinnorna ömmade inte det minsta och coremusklerna kändes starka trots att jag sprang med ryggsäck. Det var häftigt att känna hur erhört stel jag var i baksidan, så stel att alla små backar i slutet kändes som obestigbara berg, men ändå fixade man på något sätt att ta sig upp för dem. Kroppen är ganska fantastisk.

Idag är jag mer än lovligt stel i benen, men försöker stretcha och röra på mig så mycket jag kan för att slippa stelna till ännu mer. Om allt känns som det ska springer jag fem lugna kilomtetrar imorgon. I denna veckans marathonschema är det passande nog långpasspaus, men kvalitativt blir det ändå en bra vecka med både backlöpning och fartlek. Och jag längtar!

Ytterligare redogörelser (och bilder!) hittar ni hos medlöparna:
Andréa
Sara
Kenth
Joel
Emil
Mikael

Tack så mycket för en jättetrevlig dag och ett äventyr jag gärna gör igen!