I den bok som numera är min bibel, och som jag känner att jag kommer att skriva många inlägg om någon gång men inte nu, hyllas blodpuddingen för dess järninnehåll. Vi behöver mycket järn, speciellt när vi tränar flitigt (killar behöver faktiskt hela 2/3 av vad kvinnor behöver, mer än jag trott!). Dagens middag föregicks av en hel del nervositet, jag har nämligen inte ätit blodpudding sedan i lågstadiet och minns den inte som en god maträtt. Men vet ni, det var riktigt gott! Med potatismos och lingon till kunde man dölja själva blodpuddingssmaken, men jag gillade det så mycket att jag inte ville dölja den!
Tididgare ikväll var jag på RPM. Det var sådär. Ett på många sätt ganska blekt pass och det stör mig att jag har så svårt att komma upp i puls under spinningen nuförtiden.
Tid: 39 minuter
Tid: 39 minuter
Medelpuls: 72%
Maxpuls: 90%
Oj, nu sitter det visst en gullig man ute i köket och gör fruktsallad till oss, bäst att sticka dit...
8 kommentarer:
Bara tanken på att slaffsa i mig grisblod får mig att känna visst obehag. Jag är verkligen urfåning när det gäller sånt. I know ;)Men som du skriver, vi behöver mycket järn.
Din sambo har fattat grejen:)
blä! :)
Carro - Ja man får försöka att inte tänka på det, då går det inte! Jo, min sambo har sina stunder då han fattar grejen, men sen glömmer han dessvärre av vad han ska göra igen :)
Andréa - Förstår att du tycker så :D
Kom heller inte riktigt upp ihög puls igår, även om jag körde hårt. Får ta revansch på pulsen på tisdagspasset ;).
Blodpudding är gott!
River - Ja det var faktiskt det. Ovänat men bra!
du kom upp i 90% i alla fall. alltid nåt! :-)
nej, inte puma. sara heter jag ju. aaaah. att jag alltid glömmer!
Puma/Sara - Haha :) Jo, det gjorde jag men jag lyckades inte hålla mig i de högre procenten alls länge. Weird.
Skicka en kommentar