Kort morgonjogg

Ojojoj vad jag var trött när klockan ringde för morgonjogg imorse! Jag gick som i ett töcken mot badrummet där jag insiktsfullt nog redan lagt fram allt jag skulle ha på mig på löpturen. Hjärnan var verkligen inte med på noterna, utan bara uppmanade mig att gå tillbaka till sängen, genast! Jag stod emot befallningarna allt jag kunde och tänkte att när jag bara kommer ut så, då brukar löpningen komma av bara farten.

Väl utanför dörren upptäckte jag att det inte kändes lika kallt som jag befarat (döm min förvåning när jag senare upptäckte att det visst var tio minusgrader ute!). Jag började jogga och kroppen var med på noterna. Men, min hjärna ville verkligen inte vakna! Jag sprang på som i en dimma och fattade inte alls vad ljudboken handlade om, fast jag just nu lyssnar på en väldigt lättbegriplig chick lit. Efter 12 minuter vann hjärnan och jag begav mig hemmåt mot sängen. Det måste ha varit världshistoriens kortaste morgonjogg (totalt 20 minuter med den i och för sig exemplariska medelpulsen 71%).

Usch det är så frustrerande att vara så trött! I vanliga fall brukar det ju ändå gå att skaka på huvudet och skärpa till sig, men idag gick det verkligen inte. Jag har i och för sig en idé kring varför jag är trött, och i så fall borde jag piggna till igen om ett par veckor, men det är ändå jobbigt att stå ut. Well, imorgon blir det antagligen träning efter jobbet istället, det borde fungera bättre...