Måndag 17/11(II): Vad du än slåss för

Mitt i passet kom orden som grep tag om mitt hjärta och vägrade släppa.

"Vad du än slåss för… Håll ut. Kämpa."
Jag begrundade, jag kände, och jag slogs.


Oavsett vad du slåss för och vad du kämpar mot;

Mot dig själv, mot din självbild, mot dina tankar.

För att omgivningen ska se dig så som du ser dig själv, eller för att du ska se dig själv så som omgivningen ser dig.

Mot rädslan, mot förlusten, mot sorgen.

För det du tar dig igenom, varje dag, som formar dig och som gör dig stark.

För dem du älskar.

Slåss. Kämpa vidare. Våga tro.

(Jag har haft det skit på jobbet ett tag. Blivit punktmarkerad med en all en tjejs fysiska och mentala kraft vänd mot mig. Mot mig som person, mot mitt sätt att arbeta, mot allt som varit fysiskt mitt- mot allt som hon kunnat greppa. Jag vet att hon gjort det för att hon egentligen tyckt om mig. Kanske den första kvinnliga förebilden i sitt liv hon trott sig kunna lita på. Så rädd hon måste bli då. Så många tester hon måste låta mig genomlida. Kommer jag stanna vid hennes sida, trots allt? Jag vill finnas där, visa henne att det är ok, att man kan vara älskad villkorslöst, men det är oerhört svårt att gå till jobbet och veta vilket helvete man har framför sig. Men så idag, när hennes lillebror började slå på mig, sneglade tjejen under lugg på mig och sa ”Susanna? Jag tror att han egentligen gör sådär för att han vill vara med dig. Jag tror bara att han inte vågar fråga…”.)