I himmelen

Nej inte i Body Balance himmelen, eller ens i Träningshimmelen.

I himmelen.

Punkt.

Sist jag tränade Body Balance var på minikonventet Inspiration Saturday. Då mådde jag inte så bra mentalt och passet lyfte aldrig särskilt, fast det var självaste Johanna som stod på scenen. Många övningar kändes för svåra och jag minns att jag tänkte att "det är bara starka personer som klarar av det där".

Kanske var det någon mental blockering som fått mig att inte träna Balance igen på länge. Jag tycker inte att det är inte roligt att känna sig svag.

Idag ställde jag mig i alla fall i salen, med två vänner vid min sida. Andra försöket på releasen alltså, lite för många personer i salen och en helt ny instruktör.

Vi startade uppvärmningen genom att forma ett klot av energi mellan händerna. Detta svepte vi sedan från sida till sida samtidigt som vi rörde kroppen och blicken med det. Redan här kände jag ren och skär magi. Meditativt, solklart. Nästan utomkroppsligt. Att följa detta imaginära klot och fokusera hela sin kropp och sitt väsen på ett klot av luft, som svepte genom rummet. Jag ville aldrig ta fokus ifrån det och sörjde när låten tog slut.

Min söta fotograf

Känslan av magi behölls klassen igenom. Djupa krigare utan mjölksyra, balansövningar stabila som om de vore träd. Plötsligt var det dags för de tunga övningarna. Hund, lyft ett ben, vinkla in, fram med tyngden, sänk dig kontrollerat mot marken. Och det bara stämde. Jag klarade det och lyckokänslorna sköljde genom kroppen.

I huvudet låg all min fokus på att inte tänka:
"Det är bara starka personer som klarar det där. Nu klarade jag det. Jag är inte stark, alltså var min uppfattning felaktig".

Istället försökte jag tänka såhär:

"Det är bara starka personer som klarar det där. Jag klarade det, alltså är jag stark."

Det krävdes styrka för att styra om tankarna, faktiskt mer styrka än det krävts för att utföra övningen, för det där är min akilleshäl. Men när tanken slog igenom och godkändes någonstans långt bak i hjärnan hade jag vunnit en stor seger.

Hela avslappningen ägnade jag åt att stärka mig själv med fina ord och då dessa blandades med de lyckokänslor som dröjde kvar i min kropp började jag nästan gråta.

Det känns som om jag har varit en liten stund i himmelen.