Från stelbent, till flygande lätt, tillbaka till stelbent

En opretentiös joggingrunda på runt 40 minuter var inplanerad efter jobbet igår. Förhoppningen var att varken min högra benhinna eller vad skulle krångla och att jag skulle kunna ge mig själv klartecken att springa igen.

När jag tog det första joggingsteget märkte jag tre saker

1. Shit, det här gick tungt!
2. Hm, jag mår lite lätt illa, jag har verkligen inte fått i mig tillräckligt med mat idag (tänk er att försöka fylla dagsbehovet på havregrynsgröt med lättmjölk, ungsbakad kyckling med kokt potatis utan sås, extremgrova mackor utan smör eller ost...).
3. Jag är sjukligt stel i mitt högra ben.

Efter fem minuter ville jag ge upp. Jag hade ont överallt från knäet och nedåt i högersidan. Under foten, vid sidan av foten, i vaden, i benhinnan... Jag började gå istället. Tänkte att kvinnan som rekommenderat mig att träna på som vanligt för att förhindra att muskeln stelnade var way out.

Jag släppte alla tankar på löpning och började gå och njuta av att vara i skogen istället. Så ljuvligt det var i skogen! Att bara få vara där i stillheten och andas. Men efter ett par minuter blev det ändå lite tråkigt att bara gå omkring där i skogen, så jag började jogga igen. Den här gången gick det lättare. Jättelätt faktiskt. Efter ett par minuter testade jag att öka på stegen och det gick superbra. Det kändes som att jag flög fram och som om jag själv inte riktigt hann med. Tankarna virvlade, hjärtat var lyckligt och benen bara flöt på av sig själva. En härlig känsla!

Såhär dagen efter kan jag knappt gå igen. Benhinnan och vaden gör riktigt ont. Vad är det här egentligen?! Det får bli ytterligare flera dagars löpvila antar jag. Tur att det finns spinning!