Nu är det inte många minuter kvar till julafton och jag lämnar strax datorvärlden. Först tänkte jag bara dela med mig av några bilder från den väldigt härliga dagen som varit idag. Ha en helt underbar jul allihopa så hörs vi om någon dag igen!

Snöäventyr, knappast fartlek

Min träningsvärk sedan den där effektiva träningsvideon höll i sig igår också. Alltså, ben som inte var någon som helst spänst i, plus oplöjda vägar. Det blev varken någon "fart" eller någon "lek". Nej usch det gick väldigt segt och långsamt och kroppen var inte alls med på noterna. Nu är det en vecka kvar tills eldprovet och jag inser att jag måste ta det ordentligt lugnt med träningen nu det sista. Bara 3 km lättdistans på fredag och söndag, annars endast promenader och styrka för överkroppen. Jag måste vara fräsch i benen på tisdag!

Efter mitt mindre lyckade löppass fick jag besök av en vän. Vi packade med oss fika och ved och vandrade ut i skogen. Där gjorde vi upp eld och satte och och drack varm glögg. Fantastiskt mysigt!

Nu ska jag fixa med lite dan före dopparedan aktiviteter, återkommer med ett blogginlägg om dagen senare ikväll. Hoppas ni har det lika mysigt i snön som jag!

Lite rygg, mer julgodis

Igår kokades det julgodis. En nyhet var skumtomtefudge - en rolig rosa blandning bestående av skumtomtar (10 bitar), vit choklad (100 g), socker (2dl), vispgrädde (1 dl) och smör (50 g). Receptet kommer från tidningen Laura och kokboken Monikas jul. Lätt det mest spännande julgodiset i år, men hur det smakar kan jag inte rapportera om förrän på julafton!

Ett trix till knäcken som Ernst lärde mig i fredagens program var att lägga mandeln i knäckformarna och inte i smeten. Dels slipper man de jobbiga klumparna som gör smeten trögflytande men framförallt blir de stabilare och faller inte lika lätt. Fungerade perfekt, all smet hamnade i formar för första året.

Idag har varit en lite speciell dag. Jag ansåg mig börja fira julledighet redan i lördags då jag slutade jobbet, men egentligen hade jag ett pass kvar då, dagens. I morse steg jag således upp tidigt, tog bilen till Göteborg och lastade in alla julklappar jag inte kunnat bära med mig på tåget i lördags.

Då vägarna varit söndersaltade hade jag tid över och passade på att träna lite ofta bortglömd rehab för knäet samt lite rygglyft. Välbehövligt och faktiskt ganska kul. Därefter jobbade jag några timmar, satte mig i bilen igen och nu befinner jag mig återigen i Småland, julledig på riktigt den här gången :)

Älskar att det är vitt utanför fönstret även i stan. Firade det genom att träna i vitt linne ;)

Vet ni förresten, idag är det dan, före dan, före dan, före dopparedan!

Granhuggning och kortintervaller

Efter en härlig sovmorgon och lång frukost gav sig pappa, brodern och jag ut i skogen. Här skulle huggas gran! Och fixas en en och lite tallris också. Skogen stod i perfekt vinterskrud och det var mer än härligt ute.
br>

Roligt att få vara lite barn igen på jul ;)

Efter att den perfekta granen hittats följde några timmar inomhus där mitt huvud kändes tyngre och tyngre av allt prat hit och dit (föräldrar kan ju ha en förmåga att, i all välvilja, vara lite för på när man inte setts på ett tag). Tiden gick och med bara en timmes dagsljus kvar (imorgon är årets kortaste dag!) gav jag mig iväg på löppass.

Första passet efter att jag var sjuk och jag förväntade mig inga stordåd. Uppvärmningen gick segt och benen var helt döda sedan gårdagen. Huvudvärken släppte dock lagom till intervallerna. Efter två kilometer lugn lugn jogg körde jag lite koordinationslopp och mätte upp en lämplig intervallsträcka. 12 * 45 sekunder stod på schemat, dock ej i fart som byggde syra (idag bildades syra i mina ben under uppvärmningen...).

Tre (tunna) löptights och ändå lite för kall om benen

Många kanske skulle tycka att det vore tungt att starta upp med denna typen av pass men faktum är att det är det pass som jag klarar av lättast. Jag tycker till och med det är bekvämare med kortintervaller än med ett längre lättdistanspass. Min kropp är liksom gjord för att springa explosivt och några korta intervaller kan jag riva av nästan hur trött jag än är. Svårare är det att hålla konstant hög fart.

Dubbla långarmade och enkel kortärmad tröja + löpjacka var lagom för dagen

Tack vare snön kunde jag jobba på några svagheter; att hålla jämn fart intervallen igenom och att tänka på tekniken och steget. Trots att det kändes som att jag inte sprang speciellt fort blev det utmanande nog och i slutet av de sista intervallerna var jag visst uppe på 93% och vände, dock utan att det kändes så jobbigt. Nöjt kunde jag jogga hemåt och till det stundande fjärde adventsfikat.

Träningsvärk av träningsvideos

Igår eftermiddag anlände jag till Småland. Tanken var att jag skulle springa mitt första pass efter att jag var sjuk men termometern visade på -12 och jag slog bort den idén. Möjligheten fanns att träna i hemmagymmet, men det är inte isolerat och alltså nästan lika kallt det också. Då fick jag den briljanta idén att köra igenom ett par hemmavideos.

Först körde jag igenom den gamla trotjänaren Rumpa och Lår, med Lotta Furebäck. En helt fantastisk video som har givit mig träningsvärk i benen otaliga gånger och år. Egentligen ett helt enkelt träningpass fullt av knäböj och utfall i olika kombinationer, men för min del fungerar det så väldigt mycket bättre att utföra ett sådant pass om någon redan har satt ihop det åt mig. Igår brände det galet mycket i benen och idag har jag stora svårigheter att ta mig upp och ner från stolar och trappor. Tummen upp för den!

Efter benen var det dags för coreövningar och jag testade en Winsor Pilates dvd. Den var bland det sämsta jag har varit med om. En 20 minutersträning som jag testade först var ganska ok om än väldigt lätt (läs: inte tung), men när jag fortsatte vidare in på 10 minutersträningen kunde jag inte hålla mig för skratt. Fruktansvärt löjliga övningar som inte gav mig någonting alls. Då ska ändå denna dvd kunna ge en helt ny kropp bara man tränar 20 minuter tre gånger i veckan...

Nej, jag gav upp pilatesen och körde en egen variant av mag och ryggträning istället. Dock saknade jag någon som peppade mig och fick mig att kämpa ett par repetioner till. Kanske är tomten snäll nog att ge mig Carolines 17-minutersprogram? Hoppas!

Upp och ner

Julaktiveter som julkonserter och fackeltåg genom stan piggar upp, särskilt viktiga innan all den härliga snön kom.

Hej söta bloggläsare!

Jag har det ganska bra. Det där ruskigt jobbiga ordnar kanske upp sig.

Två arbetspass kvar tills jag är ledig en hel vecka och alla julklapparna är inhandlade.

Mindre kul är att jag låg däckad i magsjuka halva dagen i förrgår. Usch så hemskt det är mitt i illamåendeattackerna, man vill ju bara dö! Men det gick över, tack och lov.

Kvar dröjer sig dock känslan av orkeslöshet, och den är inte så bekväm den heller. Med tanke på hur lite mat jag lyckats få i mig de sista dagarna är det inte svårt att lista ut var den kommer ifrån och hur den kan försvinna, men det är svårt att äta när man inte har någon aptit alls.

Nyss var jag ute på en tvåminuterspromenad med killen och fick extrem mjölksyra i benen i världens minsta backe...

Löpningen då?

Jo, egentligen skulle jag ju vara i slutspurten nu då, med ganska exakt en vecka kvar till eldprovet på milen, och fram till magsjukan gick den planen bra. Jag sprang 6 kilometer i 6:15 fart i lördags och 10,4 km i 6:35 fart i måndags. Så blev jag sjuk i tisdags. För att inte bryta ner kroppen mer bör jag avvakta med träning några dagar till, kanske tills på lördag.

Nu har jag två alternativ:

1. Hoppa över ett antal kvalitativa pass (bland annat kortintervall och fartlek), köra korta lättdistanspass på lördag, måndag och onsdag och därefter springa milen som det var tänkt från början, på juldagen. Fördelen blir att jag hinner få till min planerade vilovecka innan träningen inför Varvet tar vid, nackdelen blir att jag missar pass och att kroppen kanske inte riktigt hängt med i svängarna det sista.

2. Låtsas att tiden varit på paus när jag varit sjuk och börja precis där jag slutade. Hinna springa alla mina pass med rätt antal dagars vila mellan och därmed skjuta på milen till nyårsveckan. Fördelen blir att kroppen verkligen hinner återhämta sig och dessutom förbereda sig inför milen på det sätt som Mr Marathon vill, nackdelen blir att det bara blir tre eller fyra dagars vila inför varvetträningen.

Vad tror ni blir bäst?
Jag lutar åt alternativ 2, känns bättre mot kroppen, och hoppas att den hinner få till sin vila på fyra dagars totalvila ändå. Träningen är ju ändå periodiserad under programmet med lättare och tyngre träningsveckor.

Nu ska jag dra mig tillbaka till soffan igen och kurera, kom jättegärna med synpunkter på frågan ovan och se till att ha det riktigt bra tills vi hörs igen!

Surprise - kropp och själ hänger visst ihop

Jag är uppfostrad att vara en extremt logisk person. Tankar och känslor existerar för sig, kropp för sig. Fast jag kanske egentligen inte längre tror att dessa delar är helt åtskilda har jag de senaste dagarna varit ett starkt bevis på att min tidigare uppfattning ej stämmer.

På grund av den där väldigt ledsamma händelsen i torsdags har jag mått riktigt känslomässigt kasst de senaste dagarna. Gråtit, haft ångestkänslor och mest velat stanna i sängen. Detta är dock inget jag tycker borde påverkat min träningsprestation, ja, bortsett från att jag heller inte ätit så bra då förstås. Men så i lördags när jag hade chansen att träna för sveriges Les Mills elit vägrade huvudvärken att släppa och orken var lika med noll. Samma känsla igår, när jag deltog på det pass Body Toning som förra veckan gav mig ett gjädjerus. Med lika tunga hantlar i händerna som för en vecka sedan tröt orken någon gång under uppvärmningen igår och passet var mest en plåga.

Idag har det varit en lite bättre dag. Saker känns lite ljusare. Ändock var jag mäktigt osugen på veckans tuffaste pass, 500 meters intervaller.

Pass enligt schema:

2 km uppvärmning

3*60 meter koordinationslopp

5*500 meter intervaller cirka 2:45 minuter/intervall

1 km nedvarvning

Jag sprang iväg med inställningen att om det kändes tungt skulle jag bara träna ett vanligt lätt distanspass. Känns inget vidare att pressa en kropp som är känslomässigt slutkörd. Men idag kändes det faktiskt lättare. Uppvärmningen var skön och behaglig och jag tänkte att jag testar väl. Första intervallen blev lite seg framåt slutet men jag sprang i den fart jag skulle (vilket jag varit orolig för att inte kunna) och bestämde mig för att köra ett par till. Och efter det var det ju bara två kvar! De sista hundra metrarna av varje intervall gick segt, jag gick nog ut lite för hårt, men jag segade mig igenom dem med och fick till bra tider. Härligt!

Detta var det sista riktigt hårda kvalitetspasset. Nu ska jag mest vänta in löpformen och om drygt två veckor är det meningen att jag ska kunna springa milen på en timme. Spännande och samtidigt skrämmande.

Eniro har uppdaterat sina kartor. Starkare färger och fler detaljer. Perfekt för mig som mäter mina löprundor där.

Mitt pass:

2 km uppvärmning, 13:30 minuter, 74% i medelpuls

Koordinationslopp

Intervall 1, 510 meter, 2:40 minuter, puls 83/88%

Intervall 2, 510 meter, 2:39 minuter, puls 85/89%

Intervall 3, 520 meter, 2:38 minuter, puls 86/90%

Intervall 4, 520 meter, 2:45 minuter, puls 86/91%

Intervall 5, 520 meter, 2:40 minuter, puls 88/92%

Nedvarvning 12 minuter, 77% i medelpuls

Nu ska jag sätta på julmusik och slå in alla julklappar jag handlade tidigare idag.

Fitnessfestival med inslag av hälsofestival

Bortsett från montrarna med träningsredskap och utrustning fanns det en monter som jag kände andades hälsa. EN. Alla självlysande drycker och bars fulla med gud vet vad skjutsade iväg mig till Superfruits monter där jag köpte 450 gram av goji, inca och mullbär. Kände mig pigg och full av antioxidanter bara jag höll i påsen :)

Nu vill jag inte klanka ner på alla pulver och bars som finns, visst pulver är säkert väldigt bra och vissa bars innehåller antagligen ganska bra saker. Själv köpte jag exempelvis även en Oh Yeah bar som var nästan lika god som en Snickers och tycker såklart att man ska kunna äta sådan ibland, trots mängden konstiga tillsatser. Dock blev det ganska mycket overload av alla burkar med texter som "burn" och "rage" och "speed". Det känns så inte hälsa att mixtra med dessa burkar dagligen.

Jag har alltid tyckt att stora muskler är snyggt och att fitnesstjejerna ser fina ut men i lördags blev jag mörkrädd nere på mässgovlet. Så ofantligt många oversized män som gick omkring och såg sammanbitna ut. Axlar bredare än en dörrpost med armar fyllda av ärr efter finnar. Svårt att lista ut den personens bakgrund... Och vissa av de tävlande tjejerna som på nära håll faktiskt bara såg undernärda ut, varken starka eller strålande. Usch! (för övrigt glad att vinnarna som exempelvis Anna Lübeck var de som såg muskligast och inte smalast ut).

Nu över till de roliga delarna av mässan och träningskonventet.

Sportlifeshow med Body Balance!

Märklig bild med en poledancer i förgrunden och Ove Rytter och Paulo Roberto i bakgrunden.

Maffiga Kettlebells.

Typiska konventmackor perfekta då man tränat mycket och behöver salt, ruccola, parmaskinka, soltorkad tomat och fetaost.

På mässans andra våning strålade det, uppe där Les Mills höll sina kvartal (Inspiration Saturday). Vilken enorm kontrast det var mellan mässan och les millspassen! Träningspassen hölls av människor som älskar träningen, som har fantastiska kroppar men som samtidigt utstrålar ett sund ideal, människor som vill kunna använda sin kropp till att prestera funktionellt. Att jämföra dessa med en tävlingsklar bodybuiler som är så uttorkad vid tävlingstillfället att han knappt orkar bära sin egen väska blir löjligt. Fitnessfestivalen är inte hälsa. Les Millskvartelet däremot, är det absolut.

Atletiska Body Stepare

Fantastiska Body Balancare

Ännu mer fantastiska Johanna

Jam fylld med attityd.

Själv tränade jag BodyStep och BodyBalance och båda passen var suveräna, fast jag själv inte hade en speciellt bra dag. Stepreleasen innehöll många roliga låtar med danssteg och instruktörerna var så spänstiga att det såg ut som om de flög upp meter från lådan i varje hopp.

BodyBalance har jag inte tränat mer än i några releaser men jag blev väldigt överraskad av det nya passet. Trots att upplägget alltid är samma (solhälsningar, höftöppnare, pilates etc.) kändes detta pass helt nytt. Många nya variationer som jag inte ens visste fanns, en uppvärmning som krävde totalt fokus och en maglåt som verkligen dödade mig. Suveränt pass! Att dessutom få träna för strålande Johanna Andersson made my day. Hon har en fantastisk förmåga att sätta ord på just de känslor träningen framkallar, att tima sina kommentarer rätt och att få en att verkligen närvara.

På kvällen var jag med min bror och några vänner för att se Strongman Super Series. Inget som egentligen intresserar mig men det är alltid intressant att se just hur dryg Samuellsson är (i lördags tog han exempelvis upp sin mobil för att kolla klockan mitt i en diskussion med min bror som just köpt hans bok. Så ödmjuk...).

Att bänka sig framför tävlingen var en rolig och lite lagom lugn avslutning på kvällen.

Misär, som Colting skulle ha sagt

Det sägs att man är en riktig löpare om man springer på julafton. Kanske gör jag det i år. Men mitt i all misär jag genomlevde igår insåg jag att jag kan kalla mig en riktig löpare ändå. Igår sprang jag trots att marken slogs undan från mina fötter. Intervaller till råga på allt. Det var skönt att springa tills kroppen var så ansträngd att det inte gick att vara annat än närvarande i stunden.

Jag vet inte riktigt hur det blir med någonting just nu, bloggandet inkluderat. Träningen kvarstår såklart eftersom den får mig att må bra. Tur att jag ska fylla hela morgondagen med Inspiration Saturday. Vi hörs när vi hörs!

Stämning

Först:

Tända ljus, kaffe och filmjölk.

Julkalender och chokladkalender.

Sedan:

Morgonjogg.

Frost och solsken.

Fin start på december och fin start på dagen.

100 minuter sprudlande träningsglädje

När vintermökret slår till är det i gruppträningssalen det händer!

Jag är helt salig efter dagens träning. Body Toning och Core 45. Låter kanske inte sprudlande på pappret, men idag kunde vårt gym lätt misstags för en liten bit av himmelen.

Låt mig förklara närmare.

Jag råkar jobba sådär galet mycket igen. Är på jobbet 152 timmar på två veckor. Det är lite sjukt, men det ger mig efterlängtad ledighet kring jul. När man jobbar nästan jämt är det inte mycket av ens tid som är ens egen, speciellt inte när man jobbar med att hjälpa människor. Men så fort jag stiger in i gymmet släpper alla tankar på andra och fokus går tillbaka till mig själv.

Det är svårt att inte vara närvarande i stunden när dina muskler brinner.

BodyToningen var galen. Jag har aldrig testat passet innan men vet att instruktören är bra. Naturligtvis kände jag att jag var tvungen att ha lika tunga hantlar som henne, fast jag var ensam om det.

Åh herre gud... Så som mina ben kändes efter hundratals benböj och utfall, på bräda med hantlar, hoppas jag att de aldrig kommer att kännas igen. Eller så hoppas jag faktiskt på att kunna trycka fram exakt samma känsla igen. Den var utomjordisk. Mina lår och sätesmuskler var så sprängfyllda av mjölksyra att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta. Jag bara log fast jag hade så ont att jag ville skrika. Helt galet!

(Jag glömde den lilla detaljen att instruktören faktiskt tar paus i övningarna och går omkring i salen. Hm.)

Hela Toningen var superrolig. När den var slut sprang jag till receptionen för att boka Coren och mötte en sjukt söt Andréa som spinnat så hårt att mascaran satt på kinderna. Jag bara skrattade och hon frågade varför alla kollade så konstigt på henne.

Fylld av ny energi inför vad som var ett Core on pass. Jag är så glad att jag hade min kamera med mig för känslan av att blicka runt i salen under passet är en känsla jag vill ta med mig (bilderna ovan är från corepasset). Sann träningsglädje. Okända och kända människor som arbetade i par med stationer som var både svinjobbiga och härligt roliga och en energibomb till instruktör som peppade och spred fighting spirit.

Amazing.

Dagen blev inte direkt sämre av fika och julskyltning med Andréa före passet :)

Dåligt blev bra och julpynt är mysigt

Försök till bild på min camel back...

Det här med att pressa sig till att springa mycket snabbare än man brukar har visst fler fördelar än att man känner sig som Superwoman efteråt. Det tycks nämligen också få en att plötsligt känna att det tempo man brukar springa i går fasligt sakta. Kanske blir det så när man både med hjärnan och med kroppen förstår att det går att springa snabbare.

På gårdagens långpass utnyttjade jag tydligen den här känslan. Fotpoden låg kvar hemma och jag kunde liksom inte riktigt stämma av läget under själva turen, men känslan låg ändå där och gnagde. När jag sprang i tempot jag burkar springa blev jag uttråkad och ville springa snabbare. Och när jag testade att springa lite snabbare funkade det bra och pulsen rusade inte iväg.

Något jag dock brottades med under löpturen och som jag har dragits med de senaste dagarna var ett illamående. Det har kommit och gått här under några dagar men när jag sprang ökade det och tvingade mig till att stanna och bara andas flera gånger.

Men vet ni vad det galna när? Trots mina pauser och mitt illamående kapade jag fem hela minuter på förra veckans tid!! Hur häftigt som helst!! I mål kom jag på drygt 68 minuter och då låg min medelpuls ändå bara på 79%. Very nice indeed.

Något annat jag gillar är julen. Och varför inte tjuvstarta lite då? Det gjorde jag i torsdags, och det blev så fint och mysigt hemma. Bjuder på en liten bildbomb:

Precis nu är jag hemkommen från veckans sista träningspass. Egentligen gick jag till gymmet för att träna ben men blev så uttråkad i vilopauserna att jag lade in träning av andra muskler som supersets. Passet blev ungefär såhär:

Utfall + push down (triceps)

Benpress + bicepscurl

Utsida höft + rodd

Raka marklyft + utsida axel

Nu tänker jag ta kväll och bara mysa i min juliga lägenhet!