Så var det den där spinningen, 24-timmars spinningen. Den som skedde runt knuten, som införts i almanackan men som puttats undan av arbetspass. Jag hade velat gå, men jag hade klassat det som omöjligt på grund av jobbet. Men evenemanget fanns hela tiden där och pockade på min uppmärksamhet. I bloggarna läste jag om det och på natten fanns det till och med i mina drömmar. Och så var jag ju ett träningspass kort i veckan...
Igår eftermiddag började jag reka läget, forma en plan. Jag kollade upp vilka pass som kördes vilka tider, hur jag skulle kunna ta mig dit, räknade ut hur mycket sömn jag skulle gå miste om, och dealade med kollegan om att få komma lite senare till jobbet. Allt klickade! Jag skulle kunna träna vid 07, sitta bredvid Puma, och " Vakna upp i ett cykelparadis". Få en liten bit av det stora äventyret och visa mitt stöd för the good cause.
Men så var jag så otroligt trött. Allt jobbande kombinerat med massa tränande tog ut sin rätt. Då jag kom hem vid sjutiden igår var min kognitiva förmåga kraftigt nedsatt. När jag försökte tolka kartan till gymmet, reda ut hur jag skulle kunna parkera och räkna ut när jag var tvungen att gå upp, fick pojkvännen tålmodigt förklara för mig om och om igen hur jag skulle göra. Till sist gav jag upp och gick och la mig. Då var klockan 20.15.
9 timmars sömn senare ringde mobilklockan. Med viss motvilja lämnade jag sängen, och började byta ut tröttheten mot förväntan. Det här skulle bli skoj! Och det blev det verkligen! Att lämna den mörka regniga gatan och stiga in i ett rosa lyxgym, där atmosfären var varm och välkomnande kändes lite surrealistiskt. Det var som en helt annan värld! Utifrån hade man aldrig kunnat ana vad som skedde inne i byggnaden, all energi som utstrålades där och all historia som skrevs. Tänk att jag varit så nära att gå miste om detta!
Och så Puma då. Hur kan man vara så glad och trevlig och göra ett så bra intryck när man har cyklat halva natten? Jag är så imponerad! Sida vid sida cyklade vi oss igenom pass 07-08, där vi fick ta del av bilder från en cykelresa i de schweiziska bergen. Mitt i passet kom låten som satte ord på hela upplevelsen:
It's my life, it's now or never. I ain't gonna live forever
I just wanna live when I'm alive.
It's my life.
7 kommentarer:
Du missade ett sjukt bra pass klockan 19 igår!
Fat iofs så har du dina öron i behåll efter min hmmm vackra sång ;)
Allt bra?
Susanna: Ha ha precis :) Det var synd att du missa det. Vart jobbar du nu? Jo et blir säkert nästa år igen.
oj glömde ta bort ditt namn där, blev ju ltie konstigt he he
vad kul att du också fick uppleva den sköna stämningen och alla härliga cykelmänniskor! Jag längtar redan till nästa år, då ska jag nog cykla lite längre.. kanske inte ett helt dygn, antagligen inte heller ett halvt, men kanske en fjärdedels? :)
Eftersom jag har haft fullt upp och nu är extremt trött har jag inte hunnit kolla på din dagbok, men imorn kommer jag ägna all den tid jag behöver åt den, så du kan förvänta dig ett mail någon gång under dagen!
Har följt Pumas blogg under helgen med förtjusning:). Vilken tur att du till slut fick ihop ditt tajta schema och fick upplev detta då. Samtidigt en skön start på dagen :D
Bra jobbat för en riktigt bra sak...
Andréa - Om du inte ska cykla med ditt gym kanske vi ska ragga upp en person till och dela på en cykel. 7 eller 8 pass klarar man nog :) Alright, ser med spänning fram emot mail imorgon! Kom på att vi kanske kan dra lite stora drag över telefon och träffas efter nästa helg för det riktiga mötet.
Carro - Ja det har verkligen varit spännande med hennes live-blogg! Jaa det var verkligen en underbar start på dagen, gick omkring och var helt lycklig på jobbet sen :D
Magnus - Tack, tack! Aldrig har samvetet varit så lätt när man köpt en dyr kanelbulle efter ett träningspass, haha.
Skicka en kommentar