Lyssna på det här:
Människan har glömt vad det innebär att finnas till, att vara. Hon är inte längre human being, hon är human doing. Det har uppkommit en villfarelse enligt vilken människan inte längre har något egenvärde; allting mäts efter hennes prestationer.
Jag anser att det här är ett symptom på bristande jagkänsla och på att styras utifrån. En person med stark jagkänsla värdesätter existensen som sådan. Han kan konsten att med hela sin person vara starkt närvarande i nuet oberoende av vad som händer. Han behöver inte tvångsmässigt jaga följande ögonblick.
Avsaknaden av ett jag tvingar däremot människan att söka sitt värde i följande ögonblick. Hon blir en "sedan-när" människa. Sedan när jag har fått löneförhöjning, sedan när jag startar eget företag... Då startar livet! En sådan person har alltid bråttom utan att veta vart. Vad är det som jagar honom? Det vet han inte eftersom han inte har tid att stanna upp och tänka efter.
(...)
Vart har en sådan person bråttom? Till sig själv. Han har bråttom till meningen med sitt eget liv. Och den här brådskan är alldeles riktig och rätt. Men man kommer inte fram genom att rusa, planera, prestera och producera. Man kommer fram genom att stanna upp, genom att våga se in i sin själv och genom att först erkänna tomheten och jäktets vanvett i sitt eget liv.
En person med stark jagkänsla är en människa som redan är framme. Hon befinner sig redan i livsströmmen som bär någonstans. Hon behöver inte skynda till någon särskild plats därför att hon är redan på väg; hon flyter med livsströmmen. Och medan hon färdas njuter hon av farten och de storslagna vyerna.
Hellsten, Tommy (1998). Flodhästen i vardagsrummet. Örebro: Cordia AB.
***
Vi är nog många "duktiga tjejer" som bloggar. Många av oss pressar oss själva hårt, tränar mot ett visst mål eller mot en viss prestation. Och det är inget fel i det, så länge man har balans i sitt liv och kan varva träningen med andra lugnare och mindre prestationsinriktade delar av livet. För att kunna må bra i prestationsvärlden måste man vara mästare på att aldrig blanda ihop sin person med sin prestation, och aldrig råka tycka att man är lite mindre bra bara för att man inte lyckas med en viss uppgift eller ett visst mål.
Jag är inte riktigt där än. Jag jobbar på det, men jag är inte där. Jag presterar och glömmer bort att stanna upp och njuta. Jag stressar vidare på arbetsplatsen och kan framåt kvällen komma på att jag nog inte tagit ett sådär härligt djupt andetag sedan i förrgår. När jag jobbar presterar jag, när jag tränar presterar jag, när jag samordnar kompiskvällar presterar jag. När jag bloggar presterar jag.
Lägg därtill att jag är lite för benägen att ge bort för mycket av min energi till andra och ni kanske inser vad jag behöver få sagt.
Jag behöver en period utan press på prestation. Jag jobbar på att många, många olika delar av mitt liv ska falla på plats, och ni kommer att få läsa om dessa lite här och var i bloggen. Det är mycket som ändras när man stannar upp och ser inåt.
Jag kommer att fortsätta uppdatera här. Men jag kommer att, vänligt men bestämt, skjuta undan det dåliga samvetet som börjat infinna sig om jag inte bloggar och kommenterar, bloggar och kommenterar. Jag kommer också koncentrera mig på att vara närvarande fullt ut i härliga träningspass, istället för att som nu ibland komma på mig själv med att under passet fundera över hur jag ska formulera nästa blogginlägg.
Det är dags att luta sig tillbaka och ta emot lite istället. Flyta med i livsströmmen och bara njuta. I datavärlden betyder det att jag med glädje ska logga in på Bloglovin och inspireras av alla er underbara, men utan någon som helst press på att själv prestera liknande vackra inlägg. De får komma när de kommer. Jag ska flyta med och njuta av de storslagna vyerna!